# # # # #

Rörstrands historia

Klockan som ringde in och ut arbetsdagen vid Rörstrandsfabriken i Stockholm, 1760

Det var portugisiska sjömän som någon gång under 1500-talet började kalla porslin för porslin. Då hade Portugal herraväldet på världshaven och bland annat seglade man till Kina. Därifrån hämtades dyrbarheter som kryddor, siden och kinesiskt porslin. Att det kinesiska porslinet var gjort av bränd lera, precis som de grova och sköra tallrikarna man kallade fajans och kände till hemifrån, kunde sjömännen inte förstå. Det här var något helt annat, hårt och skimrande. Man kallade det porzelana. Pärlemor.

Inte förrän i början av 1700-talet lyckades européerna knäcka porslinets gåta. Drygt tusen år efter kineserna. Det hände i Tyskland och därifrån strömmade äventyrare ut i världen för att göra porslin. Upp till Sverige kom också en äventyrare – Johan Wolff. Han kunde visserligen bara göra fajans, ett poröst tennglaserat lergods, men blev ändå väl mottagen. 1726 undertecknades därför ett ”Associations Contract emellan samtelige Intressenterne uti det Svenska Porcellainsvärket som kommer å Stora Rörstrand efter det delftiska art inrättas”. Rörstrand hade bildats.

Det gick dåligt för Rörstrand till en början. Inte minst för att det under 1700-talet importerades drygt 20 miljoner kinesiska porslinspjäser till Sverige. Men om starten blev svår så blev fortsättningen desto bättre.