Flintgods

Tekanna i flintgods, sekelskiftet 1800

Flintgods är ett alternativ till porslin, baserat på vitbrännande lera med innehåll av flinta. (Bränntemperatur ca 1200 grader). Flintgodset är billigt, starkare än lergods och medger tunna former och underglasyrdekorer i många färger. Skärven suger åt sig fuktighet och är känslig för stötar och glasyrsprickor. Flintgodset uppfanns i England vid 1700-talets mitt, som en ersättning för den sköra fajansen. Rörstrand började tillverka flintgods på 1770-talet och använde det för hushållsgods till slutet av 1980-talet. Flintan i Wedgewoods ursprungliga recept byttes med tiden ut mot andra material av ekonomiska skäl.

Den moderna flintgodsmassan för hushållsprodukter innehöll fetlera 25%, kaolin 25%, fältspat 15% och kvarts 35 %. Skärven hade som tidigare nämnts en viss vattenupptagningsförmåga, porositet, och därför glaserades godset runtom. Men en tallrik kunde ju inte sväva fritt i ugnen utan stod under bränningen på triangulära stöd av keramiskt material, vilka lämnade tre små märken på undersidan. Dessa märken kallas nabbmärken och är utmärkande för just flintgodset. En av flintgodsets många positiva sidor är att färgskalan vid glasering är större än vid andra keramiska varuslag vilket beror på den relativt låga bränntemperaturen.